För exakt 1år och 4 dagar sedan va min livs värsta natt.. Jag vaknade upp på morgonen och körde mina barn till dagis åkte direkt till jobbet i stället för att åka inom en av mina nära vänner som jag brukade göra.. Efter jobbet åkte jag å hämtade barnen, åkte direkt och inte inom där då heller. Då vi tjabbat på fredags kvällen å jag är envis som synden ibland, vilket man ångrar i efterhand men lätt å va efterklok. Jag gav ungarna mat, la dom och sen satte mig å cyklade en stund, hoppade i duschen å la mig i sängen. Precis när jag lagt mig i sängen fick jag ett messenger av en gemensam vän till oss. Å massa frågor, jag blev misstänksam att något hänt, något stämde inte. Så ringer min allra bästa vän och säger något är fel, försöker få tag på en av hans barn för att få nyckeln hem till han. Men dom sover. Hon kommer till mig och sitter hos barnen, vi byter av varandra och jag kör in till stan, vi pratar hela vägen till stan om vad som hänt och hur min plan är. Ja har ingen aning.. jag kör upp på uppfarten tittar in genom fönstret på dörren ser ingenting men det är tänt nästan i hela huset. Utom i hallen och på toan. Jag går runt huset och tänkte slå sönder rutan på altandörren dock möts jag av ett oväntat fönster som står öppet. Det rummet va med mörkt. Möter hunden, å kollar runt, ser ingenting. Går mot toan tänder och nedanför mina fötter ligger min vän med ryggen emot mig och fullt med blod framför sig.. jag skriker min vän i örat helt hysterisk och hon säger att jag måste ringa 112. Jag lägger på, ringer upp vår gemensamma vän och bara skriker att han är död. Han rör inte en kroppsdel när jag skriker å det är 10grader i huset. Jag skriker till vår gemensamma vän att komma dit för tänker inte stå där själv när ambulansen kommer.. Försöker samla mig och ringer ambulansen dom kommer på 7 min men känns som evigheter. Hon säger till mig att känna på honom men jag vill inte jag är helt knäckt. Ambulansen kommer dom springer in jag går ut när jag kommer in lägger hon på luren och ambulanspersonalen fångar mig, å sätter mig på en stol. På denna stolen sitter jag å fryser/gråter i 3 1/2 timme det känns som evighet. Rättsläkaren kommer efter lång stund kollar igenom honom och säger att han inte har yttre skador han påpekar å frågar om vi vatt vid altandörren då den stod med handtaget uppe utanför dörren står en stol lutad mot dörren ? polisen kommer sen och det görs ingenting. Det är hur mycket misstankar å funderingar. Men allt läggs ner. Dom frågar mig hur jag mår. Sen vill dom ha mitt legitimation. Poliserna säger att det finns inte mer å göra dom kommer vänta på bår bilen så vi kan åka hem nu om vi inte vill se när han bärs ut.. ville vi inte så jag sätter mig i bilen och dom frågar om det finns någon jag kan åka hem till ja mina barn. Kan du ringa din vän nu när du kör hem... Tack och lov hade jag en kurator jag redan går till så hon har vatt ett stöd, men fy fan va kasst systemet är. Jag åkte hem till min vän å hur skulle jag kunna gå å lägga mig, hur skulle jag någonsin kunna blunda igen ?. Jag satt vid mitt matbord och pratade med min vän hela resten av natten när kl blev 6 väckte jag mina barn och körde dom till dagiset, åkte in till min chef och berättade vad som hänt. Sen åkte jag bort till min kurator. Jag pratade med min mamma under dagen så hon kom på kvällen och sov hos mig. Lampan ovan för sängen hade min vän satt upp så jag låg och pratade med den en timme tills jag till sluta somnade av ren utmattning. Lustigt nog så går man vidare, man tar sig framåt i livet. Men det trodde jag aldrig den kvällen. Det har vatt ett kämpigt år och kommer fortfarande va kämpiga stunder. Men vi lever vidare för vår vän/pappa ??. Ha en fortsatt bra kväll i morgon är det vardag igen